Södras möte med gamla hederliga Bålsta Vikings brukar vara bizarrt jämna. Så också idag, trots Roines uppmaning att köra hårt första kvarten vaggade
Vikings in sina motståndare i en mardrömslik sömn. I 25 minuten prickade Mackan stolpen och knoppade elegant in egen retur till 1-0. En väckarklocka
trodde många men icke sa nicke valiumeffekten satt i.
Faktum är att halvleken var skrämmande jämn om man räknar till antalet målchanser. Visst Henke hade en mörsare nån centimeter utanför stolpen och ett par Södrahörnor bringade viss oreda framför Vikingskassen,
men Bålsta hade åtminstone två fullvärdiga målchanser som Stefan fick avvärja.
En nytändning i halvtid hade man ju önskat sig, men Södra fortsatte dra vanära över sig med ett lusigt tempo perfekt anpassat för Vikings.
Stort bollinnehav är inte alltid detsamma som bra spel, (ofantligt många italienska skitlag bevisar den tesen) det krävs tillstymmelse till rörelse också.
Vikings var nu nära på det bättre laget och gjorde i 65:e minuten 1-1. Inte alls orättvist då Bålsta efter efter en viss press slet till sig ett friläge från kanten och kyligt lobbade bollen
över en chanslöst utrusande Stefan. Jämnt även i andra halvlek chansmässigt även om Södra ägde bollen hela tiden. Bästa Södrachanserna hade Hilda med två fina soloraider som definitivt var värda ett bättre öde.
Tomas hade också ett gyllene läge att vispa in bollen på ett fint inspel från kanten och Stålis kom till ett gött skottläge i hörnet av boxen. Allt slutade dock med bollen bakom Vikings målet.
En minst sagt frustrerande match slutade 1-1 och att säga att det kändes som en förlust är ett grovt understatement.
Ändå all heder åt Bålsta Vikings. De behöver inte be om ursäkt för poängen och är definitivt inte skyldiga till att Södra spelade som en bunt vilsna flickscouter.
Matchens lirare: Ingen tvekan, Stefan var extremt ensam om att göra en bra match.
I mörkret kan vi även glädja oss åt Petters nya skor, ska bli underbart skönt att slippa kommentera trasdockorna han sprang runt i tidigare.