2008-10-04 Södra Vet - Södra U 3 - 1 (1 - 1) Träningsmatch
Traditionens makt är stor säger en klyscha. Ibland slår motivation klass säger en annan. I årets internmatch gällde den förstnämnda om man spelade för de äldre, och den senare för de unga.
Uppsnacket inför den traditionella avslutningsmatchen i Södra hade pågått längre och varit mer intensivt än inför en Champions League-final. På Södrachatten hade representanter ur båda åldersgrupperna visat att självförtroendet inte lidit någon större skada efter säsong där trepoängarna i serien gick att räkna på ena handens fingrar. Det liknade mer förhandssnacket inför en titelmatch i tungviktsboxning än inför en internmatch i Uppsalas stoltaste division VI-klubb.
Gränsen för vem som skulle spela för vilket lag gick i år mellan Gramej och Linkan och de två lagen såg jämnare ut än någonsin. De äldre visade upp sig från sin mest professionella sida, då ytterst få – om ens någon – hade valt att tillbringa fredagskvällen på lokal. De unga, däremot, såg något slitna ut efter gårdagens övningar vid avspark. I alla fall de som var på plats då – ingen vet hur Sem mådde vid avspark i och med att han fortfarande befann sig på bussen då.
De äldre inledde matchen bäst och borde ha tagit ledningen omgående då comebackande Knutte gjorde ett hål modell större i luften och bjöd gamlas lagkapten Uffe på ett friläge. Den rutinerade teknikern lyckades dock inte få till passningen till Mackan och chansen rann ut i sanden. 1-0 kom dock tidigt i första halvlek. Tolle förarbetade fint på högerkanten och fick in bollen framför mål där Uffe stod rätt stod rätt placerad och kunde placera in bollen bakom årets spelare Paul. Ungdomarna lyfte sig efter målet, och fick också utdelning. Joel snappade upp en hörna i bortre delen av straffområdet och fick efter lite krångel in bollen framför mål där Olof dök upp och petade in kvitteringen. Men det var unga nöjda och tog ett tyst kollektivt beslut om att sluta försöka skapa någonting i anfallsväg den här dagen.
De äldre borde ha avgjort matchen tidigt i andra halvlek, men det var som att de inte ville göra mål. Både Tolle och Wiggen hade så klara målchanser att unga laget mentalt redan hade gjort avspark när de insåg att ingen av veteranerna hade nätat. Wiggen tog dock revansch på sig själv då han med tio minuter kvar av matchen försökte slå ett inlägg, men riktade det galet – så galet att det seglade in i mål via ribban bakom en övergiven Watfordsupporter i ungas kasse. Vid sidlinjen uppstod någon form av debatt angående Roines sätt att ständigt toppa laget vs. Nisses metod att rotera. Fem minuter senare rev Gramej ner Uffe i straffområdet och domare farbror Melker pekade på punkten. De unga, med Italo i spetsen, klagade högljutt men eftersom att Italo inte har varit nöjd med ett enda domslut sedan Guds Hand godkändes 1986 föll kritiken platt. Henke missar aldrig en elvametersspark, och denna var inget undantag. 3-1 till de gamla och matchen var avgjord.
Det firades som aldrig förr på innerplanen när Uffe fick ta emot Södrapokalen. Ett tydligt tecken på att de äldre i år var riktigt nervösa inför matchen. Segern var dock aldrig hotat med tanke på vilka chanser de äldre brände, och att unga bara skapade ett riktigt hett läge genom Tomas i andra halvlek. Unga fick dock ner siffrorna jämfört med i fjol och förfjol så nu närmar vi oss med stormsteg. Vi säger som Tottenham – nästa år, då jävlar!
Matchens lirare: Uffe ledde sina veteraner med bravur, gjorde matchens snyggaste mål, och såg till att sätta spiken i kistan genom att ordna straffen i matchens slutskede. Plus också till Persson som fick visa upp sig för första gången "på riktigt".
Uppsnacket inför den traditionella avslutningsmatchen i Södra hade pågått längre och varit mer intensivt än inför en Champions League-final. På Södrachatten hade representanter ur båda åldersgrupperna visat att självförtroendet inte lidit någon större skada efter säsong där trepoängarna i serien gick att räkna på ena handens fingrar. Det liknade mer förhandssnacket inför en titelmatch i tungviktsboxning än inför en internmatch i Uppsalas stoltaste division VI-klubb.
Gränsen för vem som skulle spela för vilket lag gick i år mellan Gramej och Linkan och de två lagen såg jämnare ut än någonsin. De äldre visade upp sig från sin mest professionella sida, då ytterst få – om ens någon – hade valt att tillbringa fredagskvällen på lokal. De unga, däremot, såg något slitna ut efter gårdagens övningar vid avspark. I alla fall de som var på plats då – ingen vet hur Sem mådde vid avspark i och med att han fortfarande befann sig på bussen då.
De äldre inledde matchen bäst och borde ha tagit ledningen omgående då comebackande Knutte gjorde ett hål modell större i luften och bjöd gamlas lagkapten Uffe på ett friläge. Den rutinerade teknikern lyckades dock inte få till passningen till Mackan och chansen rann ut i sanden. 1-0 kom dock tidigt i första halvlek. Tolle förarbetade fint på högerkanten och fick in bollen framför mål där Uffe stod rätt stod rätt placerad och kunde placera in bollen bakom årets spelare Paul. Ungdomarna lyfte sig efter målet, och fick också utdelning. Joel snappade upp en hörna i bortre delen av straffområdet och fick efter lite krångel in bollen framför mål där Olof dök upp och petade in kvitteringen. Men det var unga nöjda och tog ett tyst kollektivt beslut om att sluta försöka skapa någonting i anfallsväg den här dagen.
De äldre borde ha avgjort matchen tidigt i andra halvlek, men det var som att de inte ville göra mål. Både Tolle och Wiggen hade så klara målchanser att unga laget mentalt redan hade gjort avspark när de insåg att ingen av veteranerna hade nätat. Wiggen tog dock revansch på sig själv då han med tio minuter kvar av matchen försökte slå ett inlägg, men riktade det galet – så galet att det seglade in i mål via ribban bakom en övergiven Watfordsupporter i ungas kasse. Vid sidlinjen uppstod någon form av debatt angående Roines sätt att ständigt toppa laget vs. Nisses metod att rotera. Fem minuter senare rev Gramej ner Uffe i straffområdet och domare farbror Melker pekade på punkten. De unga, med Italo i spetsen, klagade högljutt men eftersom att Italo inte har varit nöjd med ett enda domslut sedan Guds Hand godkändes 1986 föll kritiken platt. Henke missar aldrig en elvametersspark, och denna var inget undantag. 3-1 till de gamla och matchen var avgjord.
Det firades som aldrig förr på innerplanen när Uffe fick ta emot Södrapokalen. Ett tydligt tecken på att de äldre i år var riktigt nervösa inför matchen. Segern var dock aldrig hotat med tanke på vilka chanser de äldre brände, och att unga bara skapade ett riktigt hett läge genom Tomas i andra halvlek. Unga fick dock ner siffrorna jämfört med i fjol och förfjol så nu närmar vi oss med stormsteg. Vi säger som Tottenham – nästa år, då jävlar!
Matchens lirare: Uffe ledde sina veteraner med bravur, gjorde matchens snyggaste mål, och såg till att sätta spiken i kistan genom att ordna straffen i matchens slutskede. Plus också till Persson som fick visa upp sig för första gången "på riktigt".